En ny oskriven framtid

Redan fredag. Igen. Tiden bara springer på. Miljoner saker på to-do-listan, samtidigt som jag har fått prioritera vila denna veckan. Mitt i allt drar köparen av vårt hus, sig ur affären. Ruta ett igen. Ny fotografering utvändigt av huset på måndag. Innan dess ska balkongerna och terassen oljas in. Rabatter och buskar rensas. Utemöblerna ska plockas fram. Blommor planteras. Sopor köras bort. Suck. 

Om 2 veckor drar visningskarussellen åter igång. Bästa K är inbokad för storstädning. Fönsterfirman för putsning av våra 22 fönster. Och sedan en ny budgivning. Dubbelsuck. Vi körde det här racet senast i februari.
Nåja, jag ler. Inget blir bättre av att deppa ihop. Försöker tänka på att det alltid finns de, som har det värre. Mycket värre. Låter inte det här bakslaget bli en stressfaktor.

Underbart väder idag. Tog en lång och härlig promenad. Så skönt. Jag och barnen njöt nyss av en härlig take-away dinner. Någon är iväg på en vårfest, med hans kollegor. Stor åker strax iväg och arbetar. Liten leker med grannbarnen. Och själv njuter jag av lugnet, samt av ett nystädat hem. Bästa fredagsfeelingen.

Tänk om inte allt för lång tid, har vi lämnat allt detta bakom oss. Ska bli så skönt. En ny oskriven framtid väntar, i värmen. Tacksam över livets alla med och motgångar. Trevlig helg.

Kram ❤️


En bild tagen under dagens promenad, runt Sidsjön.

Få lite ordning på kaoset

Inser hur klok jag var som bestämde mig för att vara 100% tjänstledig, redan nu. För flytten är ett heltidsarbete. Känner att jag får ägna den här dagen åt att strukturera upp allt. Få lite ordning på kaoset.

Dagarna springer på fort, som det är nu tömmer jag några låder/skåp om dagen, fixar med pappersarbete, men utan någon struktur. Lite mer på tar-dagen-som-den-kommer-känsla. Inte hållbart i längden. Så idag måste jag strukturera upp vår flytt. Skapa ett arbetsschema, en todolist för varje dag.

För mitt i allt det här, så pågår livet samtidigt. Fotbollsträningar, seriematcher, cuper, tennisträningar, skoldiscon, skolresa, juniorernas sommarresa till Furuvik, avslutningar och flytt av stor till egen lägenhet.

Ser verkligen fram enormt mycket mot vårt nya liv. Det kommer att bli ett helt annat tempo på livet. Lugnare och mer tid över för familjen. Liten kommer åter att få bli liten. Börja leka igen. För vi har förstått av andra föräldrar som redan bor där, att leken får en naturlig plats i barnens liv igen. Det uppkopplade social livet, tar inte alls lika stor plats. Det är inte ens tillåtet att ta med sig sin iPhone till skolan. Hurra!

Hon kommer att stortrivas! Under vår senaste resa ner, var hon med en heldag på skolan. Hon var helt lyrisk efteråt! Tänk mamma, jag kommer ha mina gymnastiklektioner på stranden! Och vi kommer kunna gå i sommarkläder året om!  Hon är så fin.

Såklart kommer vi åka hem till Sverige och fjällen. Vår tanke är att vi kommer att tillbringa 6-7 veckor i Vemdalen, varje sommar.  Men vintertid är det både billigare och smidigare att flyga till Alperna, för någon veckas skidåkning.

Sonen kommer att pendla, efter hur han vill. Han har sin egen lägenhet här, men i perioder kommer han att bo där nere med oss. Flygresan från Arlanda ner till Teneriffa tar bara 6 timmar (+ 50 min med flyg från Sundsvall till Arlanda). Tror på sikt dock att även han flyttar ner, han har lite vacklat fram och tillbaka i hans beslut.

Nedan är lite bilder från vår senaste resa ner.

Kram❤️

Värdet av Good enough 

Efter en intensiv helg med liten och hennes två närmsta kusiner, har jag hamnat i en energisvacka. Helt naturligt. Men ändå blir man lite deppig, känner sig lite nere. Samtidigt var helgen så värd det.

Vi firade tjejernas födelsedagar i förskott, två aktiva dagar och hotellövernattning, här i vår egen stad. Riktigt uppskattat av oss alla.

Många avsked är inplanerade den närmsta tiden. Alla långt ifrån så extravaganta, som helgens. I de flesta fall handlar det om ett enkelt hejdå. Men när det handlar om Litens avsked, gör vi lite större sak av det hela. Skapar fina minnen.

Nu närmast kommer hon att ha ett förtidigt 10-årskalas, med Hawaiitema. Hon planerar allt själv. Skriver listor och bokar. Hon har ärvt sin mammas festplaneringsgener. På gott och ont. Försöker pedagogiskt lära henne värdet av uttrycket good enough, allt behöver inte vara perfekt. Lagom duger. Viktig kunskap. Önskar att jag själv hade fått med mig den kunskapen, redan som liten.

Nu ska jag klistra på mig ett leende, och ta en riktigt lång och skön promenad runt den magiska lilla sjön – Sidsjön. Fylla kroppen med energi och tanka D-vitaminer. Återhämtning när den är som bäst.

Kram ❤️


På hotellet i helgen möttes tjejerna av varsin goodiebag, smörgåsar, fruktfat, tårta & kall skumpa (Pommac), så uppskattat av dem alla tre ❤️

En svår ekvation

Så mycket har hänt, sedan mitt senaste och sista inlägg, på min gamla blogg. Där och då kände jag verkligen, att mitt nya normala jag var här, version 2.0. Och det var hon, och fortsatt är. Dock har jag så här många månader senare insett, att resan fortsätter.  Livet är inte så enkelt, tvärtom.

När jag lämnade den förra bloggen, hade livet tillbaka på 75% börjat. Jag hade tagit många tunga personliga beslut, och vi som familj stod i kanten inför ett stort äventyr. Ett år i värmen.

Idag 4 månader senare, är det där året i värmen, bytt emot ett liv i värmen, på oskriven tid. Vi kommer inom kort att flytta till Teneriffa, närmare bestämt till Los Cristianos, och vår liten kommer att börja fjärde klass där, till hösten. Vi längtar!

De tunga beslutet, är fortsatt tungt. Men jag känner mig stark. Jag tog rätt beslut, känner ingen ånger. Jag tog beslutet för mig, och inte minst för min familjs skull. Blod är inte tjockare än vatten. Kommer mest troligt att skriva av mig om det, längre fram.

Men kanske är ändå den största förändringen, att jag numera är 100% tjänstledig, sedan knappa månaden tillbaka. Ett bra beslut. Ett klokt beslut. Ett beslut taget av mitt nya normala jag, mitt jag 2.0.

Beslutet växte sakta fram, under en relativt kort period av två månader. De två främsta anledningarna var att jag insåg, att komma tillbaka till ett yrke, som en gång gjort mig så sjuk, som fick mig att möta Ingemannslandet så hårt, aldrig kommer att synka, med mitt nya normala jag. Även fast jag själv höll hårt på gränserna, var det tungt. Riktigt tungt. Omgivningen hade förväntningar om prestationer enligt mitt gamla normala jag. En svår ekvation. En ekvation som blev ännu betydligt tyngre, inför försäljningen av vårt hus, här i staden mellan bergen. Inför vår flytt till Teneriffa.

Började ana skuggor av den där returbiljetten. Kände instinktivt stopp och belägg. Vägrar. Det finns inget arbete, inga pengar eller något annat, som är mer värt, än att hamna i Ingemannslandet. Igen.

Har man varit i Ingemannslandet en gång, och via massor av professionell hjälp (tack bästa kurator B), lyckats att ta sig därifrån. Då lyser  varningsklockorna inte bara rött, utan de alarmerar kraftigt. På alla vis.

Nu är jag 100% tjänstledig. Det var inte så lätt som det låter, fick stor hjälp av finansförbundet och ifrån HR på det företag som jag arbetar på.

Men nu är jag här, det är redan den 2 maj 2017. Jag mår bra, fel, jag mår bättre än någonsin. Eller iallafall bättre än på de sista 3-4 åren.

Mina dagar numera handlar om kontemplation, motion och förberedelser inför vår flytt. Det sistnämnda tar en hel del i anspråk. Tacksam över jag har lärt mig vikten av att vila, såväl som styrkan man får av motion. Utan de två faktorerna, hade jag aldrig lyckats få ihop den kommande flytten. Någonsin.

Att flytta kräver tid. Att flytta utomlands, och börja om på nytt, kräver betydligt mer tid. Vi har tagit beslutet att flytta ner med 160 kg bagage, utöver det kommer vi att maganisera 10 lådor. Resten säljs/skänks bort. Ett arbete utan dess like, tacksam över att jag har tre månader vigda till det arbetet.

Vad händer efter flytten, kan jag tänka mig att många av er funderar på. Massor är mitt första svar. Min älskade någon kommer att fortsätta med hans arbete. Fast på distans. Som sedan tidigare planerat kommer jag att studera på distans. Dock har jag tagit beslutet att den första terminen bara läsa på halvfart, främst för att jag känner att det vore vansinne för mig, att påbörja studier på 100%. Jag är inte redo för det. Eller kanske är jag?! Men tänker inte ens att försöka, vägrar en returbiljetten.

Samtidigt har jag en dröm, om något eget. Något specifikt. Har haft den drömmen sedan barnsben. Kanske fortsätter det att bara vara en dröm?! Kanske blir den inom några år realitet?! Men har samtidigt nått en punkt, där alla andra faktorer som karriär och pengar, inte är viktigt. Kanske vågar jag?! Kanske inte?! Ni som hänger med här, kommer att få veta, tids nog.

För alla gamla läsare av min första blogg, välkomna tillbaka! Där och då bloggade jag under aliaset Anna Andersson, mitt riktiga namn är Annika, efternamnet är oviktigt, och staden mellan bergen är Sundsvall.

Till er nya läsare, det här ingen feelgood blogg, utan en ärlig och rak blogg, där jag delar med mig av min resa, efter en djup och allvarlig utmattningsdepression. En blogg som handlar om nytänkande, efter att livet sattes på paus, under en lång tid. En blogg som handlar om framtiden.

Kram ❤️