En svår ekvation

Så mycket har hänt, sedan mitt senaste och sista inlägg, på min gamla blogg. Där och då kände jag verkligen, att mitt nya normala jag var här, version 2.0. Och det var hon, och fortsatt är. Dock har jag så här många månader senare insett, att resan fortsätter.  Livet är inte så enkelt, tvärtom.

När jag lämnade den förra bloggen, hade livet tillbaka på 75% börjat. Jag hade tagit många tunga personliga beslut, och vi som familj stod i kanten inför ett stort äventyr. Ett år i värmen.

Idag 4 månader senare, är det där året i värmen, bytt emot ett liv i värmen, på oskriven tid. Vi kommer inom kort att flytta till Teneriffa, närmare bestämt till Los Cristianos, och vår liten kommer att börja fjärde klass där, till hösten. Vi längtar!

De tunga beslutet, är fortsatt tungt. Men jag känner mig stark. Jag tog rätt beslut, känner ingen ånger. Jag tog beslutet för mig, och inte minst för min familjs skull. Blod är inte tjockare än vatten. Kommer mest troligt att skriva av mig om det, längre fram.

Men kanske är ändå den största förändringen, att jag numera är 100% tjänstledig, sedan knappa månaden tillbaka. Ett bra beslut. Ett klokt beslut. Ett beslut taget av mitt nya normala jag, mitt jag 2.0.

Beslutet växte sakta fram, under en relativt kort period av två månader. De två främsta anledningarna var att jag insåg, att komma tillbaka till ett yrke, som en gång gjort mig så sjuk, som fick mig att möta Ingemannslandet så hårt, aldrig kommer att synka, med mitt nya normala jag. Även fast jag själv höll hårt på gränserna, var det tungt. Riktigt tungt. Omgivningen hade förväntningar om prestationer enligt mitt gamla normala jag. En svår ekvation. En ekvation som blev ännu betydligt tyngre, inför försäljningen av vårt hus, här i staden mellan bergen. Inför vår flytt till Teneriffa.

Började ana skuggor av den där returbiljetten. Kände instinktivt stopp och belägg. Vägrar. Det finns inget arbete, inga pengar eller något annat, som är mer värt, än att hamna i Ingemannslandet. Igen.

Har man varit i Ingemannslandet en gång, och via massor av professionell hjälp (tack bästa kurator B), lyckats att ta sig därifrån. Då lyser  varningsklockorna inte bara rött, utan de alarmerar kraftigt. På alla vis.

Nu är jag 100% tjänstledig. Det var inte så lätt som det låter, fick stor hjälp av finansförbundet och ifrån HR på det företag som jag arbetar på.

Men nu är jag här, det är redan den 2 maj 2017. Jag mår bra, fel, jag mår bättre än någonsin. Eller iallafall bättre än på de sista 3-4 åren.

Mina dagar numera handlar om kontemplation, motion och förberedelser inför vår flytt. Det sistnämnda tar en hel del i anspråk. Tacksam över jag har lärt mig vikten av att vila, såväl som styrkan man får av motion. Utan de två faktorerna, hade jag aldrig lyckats få ihop den kommande flytten. Någonsin.

Att flytta kräver tid. Att flytta utomlands, och börja om på nytt, kräver betydligt mer tid. Vi har tagit beslutet att flytta ner med 160 kg bagage, utöver det kommer vi att maganisera 10 lådor. Resten säljs/skänks bort. Ett arbete utan dess like, tacksam över att jag har tre månader vigda till det arbetet.

Vad händer efter flytten, kan jag tänka mig att många av er funderar på. Massor är mitt första svar. Min älskade någon kommer att fortsätta med hans arbete. Fast på distans. Som sedan tidigare planerat kommer jag att studera på distans. Dock har jag tagit beslutet att den första terminen bara läsa på halvfart, främst för att jag känner att det vore vansinne för mig, att påbörja studier på 100%. Jag är inte redo för det. Eller kanske är jag?! Men tänker inte ens att försöka, vägrar en returbiljetten.

Samtidigt har jag en dröm, om något eget. Något specifikt. Har haft den drömmen sedan barnsben. Kanske fortsätter det att bara vara en dröm?! Kanske blir den inom några år realitet?! Men har samtidigt nått en punkt, där alla andra faktorer som karriär och pengar, inte är viktigt. Kanske vågar jag?! Kanske inte?! Ni som hänger med här, kommer att få veta, tids nog.

För alla gamla läsare av min första blogg, välkomna tillbaka! Där och då bloggade jag under aliaset Anna Andersson, mitt riktiga namn är Annika, efternamnet är oviktigt, och staden mellan bergen är Sundsvall.

Till er nya läsare, det här ingen feelgood blogg, utan en ärlig och rak blogg, där jag delar med mig av min resa, efter en djup och allvarlig utmattningsdepression. En blogg som handlar om nytänkande, efter att livet sattes på paus, under en lång tid. En blogg som handlar om framtiden.

Kram ❤️

11 reaktioner till “En svår ekvation”

  1. En stor välkommem-tillbaka-kram ❤
    Det låter helt underbart och jag är övertygad om att ni gör rätt. Du kommer nog att sakna fjällen men jag gissar att ni kanske kommer "hem" och hälsar på i bland.
    Lycka till med allt ❤

    Gillad av 1 person

  2. Fint att höra från dej igen.

    Spännande planer! Heja dej! Jag går också i tankar att jag aldrig kan komma tillbaka och må bra om jag ska fortsätta mitt arbete. Ett arbete jag läst 6 år på universitet för och inte höll för mer än drygt 10 år. Det är en smärtsam tanke. Men om jag blir frisk från detta så törs jag aldrig riskera nåt igen, precis som du skriver.

    Lycka till nu!

    Gillad av 1 person

    1. Haft samma tankegång själv, har själv en lång högskoleutbildning, men har landat i att karriär och pengar inte betyder någonting i kontexten. Hälsan går först❤️

      Nu kommer jag studera något helt annat, psykologi och sociologi, ser riktigt mkt fram emot det! Samtidigt växer planerna åt något eget, något som jag brinner för på det privata planet.

      Vägrar dock stressa fram något❤️

      Kram ❤️

      Gilla

  3. Låter som många braiga planer och beslut där! Att flytta utomlands kräver mycket planering och många åtgärder, men det är såååå värt det!
    Det kommer att bli hur bra som helst det här 🙂

    Jag ”bodde” förresten tre månader i Los Cristianos 1965. Mindes inte så mycket därifrån eftersom jag var fem år på den tiden. Men när jag återvände i början av 80-talet så kunde jag i alla fall se att det hade skett en stor förändring 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Ja gisses så mkt planering denna flytten tar, men tror precis som du, att det är värt allt arbete nu innan!

      Hur har ni förresten löst det med försäkringar?! Verkar vara en trasslig djungel för att hitta rätt 🙈

      Vi har varit många gånger nere i LC, numera är ju hela den kustremsan som en enda stad, mkt nybyggen överallt. Dock finns charmen med gamla stan i LC fortsatt kvar🙏

      Vårt boende är inte riktigt löst ännu, mest troligt blir det så att vi bor i en tillfällig lgh första månaderna i LC, nära den Svenska Skolan. Skulle vara så skönt att slippa ha en egen bil, bättre att hyra när det väl behövs😊

      Kram❤️

      Gilla

  4. Välkommen tillbaks! Så roligt att du har börjat skriva igen!
    Jag tycker ni har gjort helt rätt som tagit steget och flyttat utomlands……Och Sverige finns ju kvar 🙂
    Och Så skönt att höra att du mår bra!
    Ska bli roligt att följa er!
    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Tack fina du🙏

      Sverige kommer alltid att finnas kvar, vi planerar även att flyga hem varje sommar för 6-7 veckors fjällvistelse🙌

      Att flytta utomlands känns som det enda rätta, klimatet för mig som har besökt Ingemannslandet här i Sverige är på tok för högt. Så mycket förväntningar och stress på alla plan.

      Vi har varit nere några vändor nu, senaste månaderna, har inte tagit många timmar innan man finner ro i själen. Då har vi ändå ”jobbat” mkt på plats med att kolla boenden, besöka Svenska Skolan och sätta oss in i hur allt fungerar 😊

      Kram ❤️

      Gilla

  5. Åh äntligen. Mitt ljus i mörkret… fast det är inte så mörkt alls faktiskt 🙂
    Känner att en uppdatering av min egen blogg vore på sin plats, men vet inte riktigt var jag ska börja då alla mina turer i vården gör mig så arg att prata om…
    Stor kram!

    Gillad av 1 person

    1. Skriv gärna av dig här inne, ibland kan det vara skönt att få bolla de tankar man har vännen ❤️

      Vet ju sedan innan att du har haft det kämpigt med vården, vilket ingen i din sits borde ha❤️

      Finns här för dig!❤️

      Styrkekram❤️

      Gilla

  6. Ser att min kommentar försvann. jag har problem med att kommentera på en del wp-bloggar konstigt nog. Vilket bra beslut ni har tagit och så härligt att ni vågade. Jag förstår att det inte var lätt att återgå till samma företag. Många arbetskamrater ser nog en som samma person även om mycket är förändrat.

    Kram och välkommen tillbaka till bloggen!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s